Arto Mustajoki: vetenskapen kan förnyas med nya metoder

Arto Mustajoki är en av dem som har verkat längst som förtroendevald vid Finlands Akademi. Detta uppdrag hade han fram till årsskiftet, då Akademin fick en ny styrelse. Dessförinnan hade Mustajoki hunnit vara ordförande i forskningsrådet för kultur och samhälle samt medlem och ordförande i Akademins styrelse.

Mustajokis karriär är imponerande sett ur såväl ett vetenskapligt och forskningspolitiskt som ett förvaltningsperspektiv. Hans administrativa bana började när han utsågs till dekanus för humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet efter att ha innehaft en professur i ryska språket. Efter sin tid som dekanus blev han förste prorektor på heltid 1992. En andra period som dekanus upptog de sista åren av hans universitetskarriär. För två år sedan gick Mustajoki i pension.

Mustajoki berättar att han alltid har haft en kritisk inställning till förvaltning.

”I något skede insåg jag att det är lätt att sitta och ropa på bakersta raden och inte själv ta ansvar. Universitetet måste verka i samhället och ta hänsyn till ministeriernas ståndpunkter eller politikernas åsikter. Jag försöker se hur saker och ting kan föras framåt på bästa sätt. Man ska inte skrika, utan föra en dialog.”

Mustajoki påpekar också att man på akademiskt håll borde frigöra sig från uppfattningen att beslutsfattarna ska lära sig att förstå universitetsvärldens språk. I stället borde den akademiska världen förstå beslutsfattarnas intressen och tala deras språk. Det har Mustajoki vinnlagt sig om både i sitt arbete och i sin forskning.

Opartiskhet viktigast i forskningsrådets arbete

Efter tiden som prorektor blev Mustajoki ordförande för Akademins forskningsråd för kultur och samhälle. I den rollen arbetade han för opartisk behandling av de olika vetenskapsområdena, eftersom alla inte kan vara representerade i forskningsrådet. Han utredde även om det är något som påverkar möjligheterna till finansiering. Det visade sig att det inte har någon påverkan. I början av millennieskiftet ansågs även tvärvetenskaplig forskning vara ett problem vid beviljande av finansiering. Inte heller det visade sig stämma.

Under hans tid som ordförande för forskningsrådet blev det allt vanligare med internationella bedömare. Även inhemska teman som Finlands historia, finländsk litteratur och det finska språket började utvärderas på internationell nivå, och dess berättigande har ofta diskuterats.

”Visst ska även dessa områden vara internationella när det gäller metodiken. Forskarna inom dessa områden måste kunna sälja sin forskning till andra länder”, säger Mustajoki, och påpekar att en forskare måste ha klart för sig vilken målgrupp hens publikationer vänder sig till. Om man vill synliggöra sitt forskningsområde internationellt är det inte särskilt ambitiöst att skriva på finska. Det är en annan sak om det handlar om allmänbildande artiklar som vänder sig till gemene man.

Mustajoki blev Finlands Akademis första ordförande i egenskap av forskare. En internationell utvärdering av Akademin ledde till en ändring av styrelsens sammansättning så att Akademins generaldirektör, som tidigare hade fungerat som ordförande, blev föredragande, medan ordföranden valdes från forskarfältet. Ordförandena för forskningsråden är inte heller längre medlemmar i styrelsen, men de har rätt att närvara vid mötena. Styrelsen fick även andra medlemmar än vetenskapsrepresentanter.

Akademins styrelse fattar inte längre enskilda finansieringsbeslut, utan drar upp mer övergripande riktlinjer, till exempel gällande Akademins finansieringsformer. Mustajoki menar att dessa lösningar dock kommer att ha mycket stor effekt på längre sikt.

Genomslag måste ses i ett bredare perspektiv

Förtroendet för Akademin har ökat särskilt under nuvarande generaldirektör Heikki Mannilas tid. Enligt Mustajoki gäller det både på ministerienivå och i forskarvärlden.

Akademin har fått nya stora uppgifter. Enligt Mustajoki beror det bland annat på att Akademin ligger i den internationella toppen när det gäller behandlingen av ansökningar. Till de nya uppgifterna hör strategisk forskningsfinansiering, finansiering av universitetens profilering, spetsprojekt med engångsfinansiering och flaggskeppsfinansiering, som har utlysts två gånger.

Mustajoki anser att en framtida utmaning kommer att vara vad som avses med forskningens genomslag och hur det ska definieras.

”Mitt motto har varit att om något är till nytta, så kan det inte vara till skada för vetenskapen. Akademin är dock den enda finansiären av så kallad grundforskning i Finland. Akademin kan inte ha som riktlinje att ansökningar ska bedömas utifrån hur snabbt de skapar nytta. Alla vet att det är svårt att definiera hur nyttan kommer att se ut. Ofta ser man den först efter många år, ibland efter flera decennier. Genomslag är ett bra begrepp, men man bör se på det i ett tillräckligt brett perspektiv. Det handlar inte enbart om snabbt ekonomiskt genomslag.”

”En form av genomslag är att påverka folks uppfattningar om hur deras världsbild ser ut. Det påverkar folks beteende, vilket i sin tur påverkar hur samhället fungerar. Här spelar medierna en stor roll, men vetenskapen matar medierna med information. På lång sikt har dessa saker större betydelse för samhällets framgång än enskilda innovationer.”

Mustajoki säger att särskilt unga forskare vill att deras forskning ska vara betydelsefull. Ett exempel på detta var spetsprojektfinansieringen, som resulterade i närmare 600 ansökningar.

Skulle vetenskapen göra större framsteg om den använde sig av andra metoder än publikationer?

Vetenskapen i Finland har förändrats under den tid Mustajoki har varit engagerad i vetenskapspolitiken.

”Vetenskapen i Finland har gått framåt, men vi ska komma ihåg att vi är en liten aktör internationellt sett. Internationaliseringen medför även nya utmaningar. Borde vi modigt öppna upp möjligheterna för forskare från andra länder att söka finansiering hos Akademin, forskare som skulle komma till Finland om de fick finansiering?”

Enligt Mustajoki behöver vi även diskutera den kollegiala bedömningen, som är hörnstenen i all forskning. Han frågar sig hur bra experterna är på att se innovativa infallsvinklar i forskningen och om de vågar föreslå finansiering till dem som har ett annat synsätt än de själva. Hur kan vetenskapen förnyas? Den frågan vill Finlands Akademi och Europeiska forskningsrådet ERC, som är den viktigaste finansiären av grundforskning i Europa, sätta fokus på. Och vilken roll kommer vetenskapliga toppublikationer att ha framöver?

”Kommer det bloggar och andra nya format i stället? Vetenskapen skulle kunna gå snabbare framåt om man kastade ut idéer som andra kan kommentera i stället för att publicera rönen i en vetenskaplig tidskrift efter en lång och komplicerad process.”

Idag är öppen tillgång ett högaktuellt begrepp i vetenskapspolitiska sammanhang. Mustajoki påpekar att det har talats om det redan i 20 års tid. Han tycker att det har skett vissa framsteg på området. Men hur utvecklas publiceringen?

”Öppen tillgång är en bra sak, men den omges av en del naiva uppfattningar. En sådan är att den skulle vara gratis. Om man däremot måste köpa öppenhet leder det till ojämlikhet. Ibland tänker man att om publikationerna är öppna kan även beslutsfattare och andra utanför den akademiska världen läsa dem. Det är fullständigt orealistiskt, eftersom de flesta vetenskapliga publikationer är alltför svårbegripliga till och med för forskare inom närliggande områden. Forskningen får genomslag genom att forskningsrönen paketeras i en kompakt och lättbegriplig form.”

Å andra sidan framhåller Mustajoki att för att få internt genomslag i vetenskapsvärlden idag krävs publicering i ansedda tidskrifter eller framträdanden på vetenskapliga konferenser och liknande.

Ursprunglig text på finska: Leena Vähäkylä

Bilder: Kari Likonen